Det är lätt att klaga och vara deppig, alltför lätt.

Men ska jag vara ärlig så är inte livet så fruktansvärt. Inte just nu åtminstone. Det har varit värre.

Väldigt, väldigt, väldigt mycket värre. Jag överlevde det, och i jämförelse är vardagsdepp ingenting.

Klart att jag fortfarande är besviken, vilket jag antar att ni som läser märker.

Klart att jag saknar, men inte för att jag är kär, utan för att det var en människa jag tyckte väldigt, väldigt mycket om, och som jag stod ut med.

Men det finns andra människor att tycka om.

Visst skrämmer det mig att de kan vara lika oberäkneliga, men jag antar att det är någiot jag får leva med.

"Love is about sticking your neck on the line,

knowing that it's probably gonna get chopped of"