toppar och dalar

Mitt humör är som dalgångar.
När jag är trött är det jämnare,
så jag föredrar att var trött,
eller mest är det nog min rädsla för att få ångest som håller mig vaken.

Just nu står jag uppe på en liten topp och tittar ut över alltihop,
och jag tror att jag aldrig kommer hamna ända där nere i dalen igen,
på samma sätt som jag tror att jag aldrig mer kommer klättra upp när jag är där nere.

Jag vet att jag blir som en liten mussla när jag möter motgångar,
det är inte så att jag vill hålla alting för mig själv,
jag vill bara försöka låta bli att lasta över all min skit på någon som inte vill veta.
Jag blev i alla fall glad när en gammal vän jag inte pratat så mycket med den senaste tiden frågade hur det var med mig och stod ut med mina pessimistiska utläggningar.<3

Senast efter sportlovet planerar jag att fungera igen åtminstone.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0