Jag har blivit förbannat bra på att framställa mig själv som fruktansvärt tragisk.
En annan sak jag också blivit förbannat bra på är att förtränga alla känslor jag har. Dessvärre endast i nyktert tillstånd förvisso.
Det måste dock bli en jävla ändring snart, för jag kan inte fortsätta med att varje "dagen-efter" be om ursäkt för en massa helt onödiga sms, eller fyllas med ångestfyllda känslostormar varje gång jag är påväg hem.

Som jag tidigare skrev så kan man inte bara säga förlåt om man inte tänkt ändra på saker och ting. Jag har nog egentligen tänkt ändra på saker och ting, jag har väl bara inte tagit mig tiden till att verkligen intala mig själv att det ska ske. Jag har bara velat förtränga alla tankar på det där eftersom jag skräms. Att känna en massa saker skrämmer mig, för jag vet inte om jag känner dem för att att de finns på riktigt, och lurar någonstans långt inuti, eller om de bara är illusioner som skapas av min förgiftade hjärna. Jag har ingen aning, och det skrämmer mig, det får mig att inte vilja ta tag i saker.
Jag är rädd för vad jag ska hitta.
Jag är rädd för att jag ska sluta vara glad och bli som jag var förut igen. Men jag är nog nästan ännu räddare för vad som ska hända mig om jag inte tar tag i det, för det känns just nu som om båten jag sitter i är påväg käpprätt åt helvete.

Woke up this morning and it seemed to me,
that every night turns out to be a little bit more like Bukowski.
And yeah, I know he's a pretty good read.
But God who'd wanna be?
God who'd wanna be such an asshole?
God who'd wanna be?
God who'd wanna be such an asshole?