Så är jag hemma i Värmland. Min mamma har tvångskramat och pussat på mig hela kvällen. Hon hade ingen aning om att jag skulle komma hem innan jag helt plötsligt stod i hennes vardagsrum med en pizzakartong i handen.

Det var pappas idé att hålla min hemkomst hemlig. Han gillar överraskningar, och jag fick inte lov att gå upp till mamma förrän han hämtat öl i källaren och kunde följa med upp och se hennes reaktion.

Den ena katten hade tydligen glömt bort mig och sprang skrämt in under köksbordet när jag uppenbarade mig. Självklart var det det mindre begåvade exemplaret av de där två. Jag har inte bott hemma på en sådär 3-4 år och han har aldrig annars haft problem med att känna igen mig, men nu hade han tydligen drabbats av demens. Den andra katten, som i motsats till sin bror fått alldeles för mycket överlevnadsinstinkt, kände dock igen mig och kom fram och hälsade. De har båda hunnit bli rätt tjocka på de 1½ månader jag varit borta, till skillnad från vår hund som lagom till "rysskylan" tappat all sin päls och numer ser ut som en liten fjällräv istället för en korv.

Det är rätt skönt att vara hemma i varje fall.