En av de jag bor med försökte senast igår bjuda mig på mat.

Och det är ju verkligen jättesnällt. Det är bara det att jag råkar vara född med typ världshistoriens klenaste mage, och människan som vill bjuda mig på mat är samma människa som låter sin mat stå framme i ett dygn för att sedan slänga in den i kylskåpet i en vecka.

Jag känner just nu ingen dödslängtan. Jag känner ännu mindre längtan efter att drabbas av matförgiftning, särskilt om det innefattar vometering, då det är det vidrigaste jag vet.

Men det kan jag ju så klart inte säga, och inte förstår han att mina "maybe" som svar på om jag någonsin vill smaka på hans mat kanske borde tolkas som "no thanks!" istället.

Jag har i varje fall endast en månad kvar att behöva ljuga ihop anledningar till att låta bli.