Nog för att jag är relativt nervös när jag känner att jag inte har fullkomlig kontroll över saker och ting,
men panik tror jag att jag knappt någonsin drabbats av.
Men så stod jag där,
i trappen,
såg ner emellan trappstegen,
långt, långt ner,
och även om jag försökte låta bli att titta så var det omöjligt att inte tänka på hur långt ner det är.
Två trappor kvar, jag vet inte vart jag ska göra av mig,
känner hur allt blod forslas till ansiktet,
hur det bränner i skinnet,
hur hjärtat rusar iväg.

Jag överväger att vända, jag vill inte gå mer,
högre.
Trappan skälver under mig och det enda jag kan se för mitt inre är hur trappan släpper efter och jag handlöst faller fem våningar ner.

Så är jag äntligen uppe, knappast lättad och fortfarande knallröd i ansiktet.

Av någon anledning var det inte särskilt obehagligt att gå ner igen sen...