Nya perspektiv.

Det fanns en tid när jag inte var värd mer än några bokstäver på ett papper,
inte mer än min bältesfärg.
Jag var aldrig helt nöjd,
för ingenting jag någonsin gjorde var bra nog.

Så kom jag hit.
Jag var inte lika bra på karate längre,
eller, klart jag var lika bra, men mina refferensramar hade ändrats,
och de flesta jag omgavs av var så mycket bättre.
Plötligt skulle jag träna dubbelt så mycket som tidigare, laga mat, handla, tvätta och ta ansvar.
Skolan orkade jag inte med, så jag blev en medelelev.

Klart mitt självförtroende sjönk som en sten.
Jag hade inget värde mer,
allting min identitet var byggt på var som bortblåst.

Och jag hatade att träna, jag skämdes så mycket, trodde att alla såg på mig och tänkte
"Fy fan vad dålig hon är."
Kanske för att jag i deras plats hade gjort samma sak,
för att jag lätt dömer folk,
men ännu lättare dömer jag mig själv.

Men någonting hände, tiden hade sin gilla gång.
Jag blev betydligt bättre på karate,
men det var som om det inte spelade någon roll mer,
för karaten var inte lika viktig längre,
jag hade hittat mitt värde som människa.

Jag upptäckte att livet inte enbart handlar om att vara bäst,
att alla inte ens kan vara bäst.
Det som är viktigt är att förstå att man har ett värde som människa,
oberoende av sina prestationer,
att kunna känna att man är lika mycket värd vare sig man presterar eller inte.
Det är nog först det senaste halvåret jag har förstått innebörden av det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0