Jag trodde aldrig på allvar att jag skulle springa hela loppet när jag stod där på startlinjen,
när jag började springa blev jag ännu mer övertygad om att jag skulle ge upp,
trånga luftrör av den pollenstinna luften,
kramp i magen,
skavsår i hålfoten
och en vilja som ville något helt annat.

I got a number on me,
I got a number.
Won't make it through the high noon sun.

Men jag sprang,
övertygad om att varje varv skulle bli det sista,
snart skulle jag få ett astmaanfall, snart skulle blåsan under foten spricka, snart skulle krampen bli outhärdlig,
snart skulle jag ge upp.
Men jag sprang vidare.
Ingenting hände.
Ansiktet brände, i munnen smakade det blod, min puls var mycket högre än vad den borde varit,
men jag sprang varenda jävla varv.
Och jag klarade det, faktiskt,
troligtvis på min sämsta tid någonsin (jag hörde inte vad han sa), men  i varje fall klarade jag det,
och jag är ganska stolt.

You are a runner,
With a stolen voice.
And you are a runner,
And I am my father's son.