Allt som skett har lett mig hit.

Ibland vill jag tro att allting har en mening.
Just nu känns det som om jag kommit rätt i livet,
till slut,
efter en jävla massa ångest och tårar.
Och jag har så många att tacka för så mycket.

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog


Min familj som hela tiden stöttat mig, Lotta som gjorde min tillvaro på Budogymnasiet lite drägligare, Omar, som fick mig att inse att elitidrott är ett idiotiskt påfund som knappast är något för migoch min klass, utan dem hade jag aldrig orkat, de flesta har på något sätt påverkat mig, om än i olika stor utsträckning.
Och inte minst de på elevhemmet och särskilt Anton.

Varför klagar jag egentligen över att åka hem till Värmland över sommaren, jag borde ju snarare vara glad över att jag vill komma tillbaks.

Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mej hit

Jag kommer i varje fall sakna er (nästan) allihop.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0