Det märks hur lite tid som är kvar,
i skåpsalarna i skolan står skåpdörrarna öppna och blottar sin tomma insida,
stora papperssäckar överfyllda med papper står uppställda lite här och där.
Anton har börjat packa ner alla sina saker i påsar, frågar mig om jag vill ha några av hans saker, de han inte får med sig.
Det känns sorgligt...
Jag förstod nog aldrig helt att den dagen skulle komma när han faktiskt flyttade ut från elevhemmet och lämnade oss kvar.
Jag kommer att sakna honom.

Jag trodde nog aldrig heller att den dagen skulle komma när jag gjorde mitt sista torsdagspass,
men det gjorde den,
ett år tidigare än vad jag planerat.
Det känns å andra sidan bra.
Jag har bara ett RIG-pass kvar nu,
som budoelev åtminstone.
Sen är jag en fri kvinna, som Elisha skulle uttryckt det.

Tid... Allt ska bli som då
Jag nöjer Mig med tystnad
Språk... Jag behöver inget språk
med tiden på Min sida