Löften är knappast till för att brytas, men ändå.

"Inga fler converse" lovade jag mig själv för några år sedan.
Många gånger var jag frestad att bryta det löftet, men jag lät bli.
Tills igår, för kan man göra annat när ett par höga converse i läder säljs ut för 360 svenska kronor? Man kan säkert, men inte jag.


Ibland önskar jag att min blogg kunde vara mer filosofisk.
Jag inbillar mig att jag är en ganska filosofisk person. Ibland.
Men när jag väl sitter här och ska skriva är det som att allting försvinner ifrån mig.

Det var lättare förr, när jag fortfarande träffade Marc på klubbträningarna. Jag skrev bättre då.
Jag saknar honom, fast jag aldrig kände honom. Jag undrar om jag någonsin kommer se honom igen. Troligtvis inte.




Jag tror att jag börjar bli kär. Det känns... inte så bra. Inte särskilt bra alls.

-Bli inte kär i ~  bara.
-Va? Nej! vadåra.?

Det var länge sen jag var kär. Den hemska sanningen är ju att jag inte blivit ett dugg bättre på att välja sen dess. Jag litar för mycket på slumpen.

Vem fan tror på ödet?

I need someone whos good,
someone who's true.
Someone who's nice,
I need someone like you.

Men i varje fall så finns det inget jag kan göra. Förutom att leva i förnekelse resten av min gymnasietid, alternativt vänta på att det går över, på att jag blir normal och känslokall som vanligt.

Eller så är det så att jag inte är känslokall och aldrig kommer att bli, men önskar att jag var..?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0