Det är jul, nu igen.
Jag funderade tidigare idag över vad det är som får mig att älska jul såpass mycket som jag gör.
Det slog mig att det jag nog gillar mest är tryggheten som julafton innebär,
varje år händer exakt samma saker, på i princip samma tider.

Någon gång mellan 10.00-11.00 går jag upp, klär på mig.
Därefter hjälper jag till att laga mat. Vid 12.00 brukar det vara mening att släkten ska ha kommit, men det brukar sluta med att alla änländer någon gång vid ett och att vi äter vid halv två.
Samma mat varje år, med smärre avvikelser,
till exempel slapp jag den kväljande lutfiskdoften i år!

14.50, alla utom min fader och storebror går upp till vardagsrummet för att se på Kalle Anka,
mamma sjunger varje år under Askungen och resterande skriker på henne, suckar och håller för öronen.
16.00 är Kalle Anka slut, min lillebror har siktet inställt på julklapparna och bokstavligt talat tjatar sönder alla som tycker att julklappsutdelningen kan vänta.
Klapparna delas ut, alla är glada och tacksamma.
Därefter är det dags för ris a'la malta med saftsås. När det är klart åker min storebror iväg till sin moder medan resten socialiserar, kusinerna åker hem strax innan Karl Bertil Johnsson och den återstående delen av familjen ser på Karl Bertil och Svensson Svensson.

Livet ändras hela tiden, man blir äldre,
julafton är den enda dag på året jag vet hur den kommer börja och sluta,
och det är det jag uppskattar så jävla mycket med den.