Jag är kryptisk,
och sämst i världen på känslor,
det bara är så.

Jag tog det hela med en nypa salt, förväntade mig att allting skulle rinna ut i sanden efter någon vecka eller två,
bli ett minne av alla andra att lägga på hög, inte ens ett litet skavsår på hjärtat,
ett konstaterande att killar i största allmänhet vill ha en reserv,
eller två.

Men så blev det annorlunda på något vis,
det blev seriöst och jag blev plötsligt lite rädd.
för allt såg så tydligt ut, det var inte på låtsas längre,
jag var inget tidsfördriv,
den här gången.

Och jag började bry mig,
hoppas lite,
även om jag gjorde mitt bästa för att låta bli,
för att försöka peta undan den klibbiga känslan som likt ett tuggummi fastnar i mitt hår.

Men tänk om du inte är lika underbar som jag tror,
och om jag inte är den jag verkar vara, om allt bara blir fel,
igen.
Det tänker jag ofta på,
men det vågar jag inte säga,
för jag är sämst i världen på att säga hur jag känner,
allt jag kan är att skriva ner det på en patetiskt blogg.
Men jag hoppas att du läser,
lite.
För jag tror att jag tycker om dig.

Climbed up on the rainbow
just to see if I’d fall off
I’m a frosted lemon coward
and I don’t know how
no don’t know to hold you
without shaking

Snälla låt det bli september snart.