Jag står där igen, där allting började.
Kalla, vita fötter.
Inte har kommunen blivit bättre på att värma upp idrottshallen sen jag flyttade,
jag som hunnit glömma hur det känns att träna med bortdomnade fötter.

Vi är fem personer, även om vi brukade vara få på söndagar hade jag bestämt för mig att vi brukade vara fler än fem.
Det känns inte som vanligt.
Det har kanske mer med mig att göra än med min omgivning.
Jag har förändrats.
Mitt liv har förändrats, min livssyn.

För bara ett år sen var min plan att efter tre år på budogymnasiet flytta hem,
jobba, träna. Kanske gradera till 2 kyu (2:a bruna).
Åka tillbaks, börja på kth, fortsätta min träning i Järfälla karateklubb.

Nu ett år senare har jag bestämt mig för att hoppa av Budogymnasiet.
Jag har bytt klubb och jag tror att jag aldrig någonsin kommer flytta hem.
Jag är för rädd för att flytta hem,
för tänk om jag stannar kvar?
Och det är det värsta scenariot jag kan föreställa mig.

Nej, jag säger nej,
jag säger nej,
Jag kommer aldrig, aldrig tillbaks,
dit där de sa hur jag skulle va,
jag kommer aldrig, aldrig tillbaks