Jag var i Kallhäll och tränade idag.
Istället för att vara upprymd av obeskrivlig lycka känner jag.. likgiltighet.

Jag kom dit 5 minuter i 7, jag skyndade mig med att byta om och gick ut i dojon. Något saknades. Eller snarare: någon saknades.
Träningen kändes som att lägga ett pussel där bitar saknas, som när jag var fem och det kom hem någon konstig tant med ett okomplett pussel hon tvingade mig lägga för att se om jag var frisk i huvudet (normal tror jag det brukar kallas..).

Jag trodde faktiskt inte att jag brydde mig så mycket ifall Marc var där eller inte, men när han inte var där för första tisdagen den här terminen så kändes det som att träningen förlorade hela sitt syfte.
Inte för att jag tränar för Marcs skull. Inte egentligen...
Jag menar... Jag känner ju inte ens killen?
Bara önskar att jag gjorde eftersom jag lever med någon orealistisk uppfattning om att alla jag tycker ser bra ut är trevliga personer, roliga, underbara, ouppnåliga.

En aning besviken lämnade jag träningen vid halv 9.
Satt på pendeltåget 20.42.

På andra sidan mittgången sitter en kille i 30-årsåldern och dricker sprit.
Jag kan inte låta bli att bli lite arg, tycka att han är en idiot som sitter ensam och super på ett pendeltåg mot Västerhaninge.
Jag tänker sen att det kanske är lite synd om honom, men de mer extrema av mina liberala åsikter gör sig påminda och säger mig att han har en egen fri vilja och själv kan välja vad han vill göra med sitt liv.

Jag läser Stockholm City, upptäcker att de dyraste utbildningarna i Sverige är opera, konst och dansutbildningar.
Jag blir återigen arg och irriterad, finns det någon som uppriktigt kan säga att de tycker att det är viktigare att en konstnär får en mer bekostad utbildning än en läkare, tandläkare, polis, eller vad som helst annat?
Jag tror inte ens hälften av konstnärerna som går utbildningen kommer kunna försörja sig som kostnärer.
Missförstå mig inte, jag är inte emot konst, men borde vi inte prioritera mer "samhällsnyttiga" utbildningar framför konst och operauptbildningar..?
Skulle vi inte åtminstone kunna lägga de pengarna som de utbildningarna överstiger andra utbildningar till mat och mediciner till fattiga barn i U-länder istället?
Jag tror att både jag och barnen skulle uppskatta det mer än en jävla häst i hönsnät och papper.

Jag tror jag kommit in i en ålderskris, så pessimistisk som jag blivit, men säg det inte till mig, för då dödar jag dig.