Jag sitter på pendeltåget.
Jag är trött.
Jag är arg.
Jag hatar alla mina medmänniskor.

Till höger om mig sitter en samling högljudda fjortisar som ännu inte förstått att man bör vara vuxen när man passerat 20.
"Prata högre" har jag lust att säga "prata så högt att jag inte kan höra vilken låt min mp3 spelar, prata så högt att jag inte kan höra mina egna tankar. Varför skriker ni inte, då skulle inte bara alla i vagnen vara medvetna om er ynkliga existens, utan hela jävla tåget."
Jag är arg, jag är hatisk, jag läser om idrotten i modern tid, men jag ser inte vad jag egentligen läser, jag bara hatar.
En man stiger ombord, det duger inte åt honom att sitta närmast mittgången, nejdå, han ska prompt förbi mina fötter som ligger på tidningen i sätet mittemot. Han säger inget (eller kanske är det så att jag inte hör..?) istället försöker han kliva över mig, jag tar undan benen, svär en lång ramsa inne i mitt huvud över alla idioter som åker tåg.
Harklar mig, jag börjar bli förkyld... Suck.

Så är jag framme i Kallhäll, det är folk överallt, folk som trängs, som knuffas och vill komma först uppför rulltrappan, jag hoppas att min träningsväska har någon otrevlig kant som de går in i som skulle kunna orsaka dem smärta, kanske ett litet blåmärke om jag har tur.

Så är jag ute på bron. Det regnar. "Kan det bli bättre?" tänker jag, skrynklar ihop mitt ansikte så mycket som möjligt och går lätt framåtlutad mot träningssalen. Något händer. MP3:n byter låt.

"In the healing rain,
there is no more pain,
we are all the same in the healing rain
In the healing rain, no one is to blame
Nothing is in vane in the healing rain
Love is healing all i want
Feel the rain, release your pain, you will never be the same again"

Mitt ansikte slappnar plötsligt av, jag sträcker på mig, ökar takten. Innan jag går in i träningssalen kastar jag en snabb blick in genom fönstret, jag ser en blå jacka, ett par karatebyxor, jag ler igenkännande och skyndar in för ännu ett träningspass i vår lilla dojo.