Det snöar ute.
Det är vackert.
Snö är så underbart, så mjukt, så vitt.
Snö gör mig glad igen.

Jag var i Kallhäll och tränade idag, det gjorde mig så lugn och lycklig...
Varför ska jag lämna dem?
Jag vill inte.
Jag vill verkligen inte.

Matias(?) höll träningen idag, han gav mig beröm och sa till de lägre graderade att de skulle göra som mig.
Att höra honom säga så gjorde mig så lycklig, det var som att jag fick en bekräftelse på att jag finns, att jag blivit så fruktansvärt mycket bättre på bara ett år.
Nu ska jag snart lämna dem.
Jag kommer aldrig att se dem igen.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv se Leo, Matias, Kristian, Antonio, Marc, Johan eller någon av de andra.
Att tänka tanken gör ont.
Livet består av avsked, men varför?