The end of the line.

Idag har varit en jävla skitdag. För att tala i klarspråk.

Det började med att jag fick tillbaks fysikprovet, jag hade precis fått G. Exakt. På poängen. Jag tror faktiskt att det är det sämsta provresultatet jag fått. Någonsin.

Därefter var det ganska lugnt, fram till träningen. Först blev jag urslagen luften, därefter fick jag köra en match som helt spårade ut, där jag hellre ville skada än sätta poäng. Det blev inte bättre av att den slutade med ett astmaanfall.

Därefter kom jag hem. Blev kallad korkad... För vad egentligen..?
Jag förstår inte varför jag tar åt mig längre ens med tanke på hur ofta personen ifråga brukar förklara för mig hur blåst jag är...
Men det är väl kanske så att när man känner sig riktigt jävla korkad så tar man åt sig...

Jag kom till klubben, hade glömt bältet.
Tvillingarna och Antonio var där i varje fall, det gjorde mig en smula gladare.
Jag berättade för sensei att jag ska byta klubb.
Det gjorde ont.
Han sa att vi skulle prata mer om det senare.
Jag berättade för mina närvarande klubbkamrater att jag ska byta klubb.
Det gjorde ondare.
"Synd" sa de.
"Aa" sa jag.
"Men jag kanske kan få din msn så kan vi fortsätta hålla kontakten?" sa jag till Mathias.
Det bara kom av sig själv, för jag vill inte att de ska försvinna ur mitt liv. Inte allihop...
"A, visst" svarade han.

Träningen började.
Det gick ganska bra. Jag kände bara för att krama om allihop och stanna föralltid.
Aldrig byta klubb.
Aldrig sluta åka 50 minuter enkelväg till Kallhäll.

Jag pratade lite med Antonio i väntan på pendel. Jag kommer sakna honom...
Jag trodde att han var den enda jag skulle hålla kontakten med, men det visade sig att internet inte var hans grej. Jag vet inte varför, men det var som att jag visste det redan innan. Jag kommer sakna honom.
Jag kommer sakna dem allihop. <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0